Roslagen

I Roslagens famn

Den grådisiga onsdagsmorgonen 17 mars fylldes en buss med 37 Nackaringare och även några grannar från Saltsjöbaden för färd upp till Roslagen. Rätt snart bröt dock solen fram och följde oss sedan hela dagen.

Första anhalt var Pythagoras industrimuseum i Norrtälje. Där fick vi, i vad som startat som en låsfabrik, dels förmiddagskaffe i Smedjan, dels ett stycke intressant industrihistoria. Sedan man år 1900 fått patent på tändkulemotorn startades produktion av sådana för båtar och jordbruksmaskiner. Fabriken hade i början av 1910-talet 80 anställda, som svarade för hela tillverknings-kedjan med undantag för gjuteriarbetet. Som mest byggde man 1 000 motorer på ett år

I de självklart slamriga lokalerna var det inte tal om vare sig hörselskydd eller uppvärmning. Vid under +7 grader fick dock arbetarna gå hem. Motorerna var driftsäkra, och än i dag lär en motor dunka i en båt på Kongofloden...

Lunch fick vi i hamnen på S/S Norrtelje, byggd 1900 och fram till andra världskriget tuffande mellan Norrtälje och Stockholm. Här berättade den unga ambitiösa krögaren Sandra om fartyget. På 50-talet upphöjdes S/S Norrtelje till Ålandsfärja för att 1968 räddas till fortsatt liv av en stiftelse och nu med sina fyra matsalar utarrenderas som restaurang och nöjeslokal. Sandra visade oss också runt i fartyget, bl.a. till en av matsalarna som fått namnet Röda rummet, sedan Strindberg sovit där under resor till Norrtälje.

För resten av dagen togs vi sedan utmärkt väl om hand av Charlotte Brusewitz, som dock fick börja med att beklaga att det tänkta besöket i pappa Gunnars ateljé måste utgå på grund av snöhinder. Hon hade nu i stället ordnat med att berätta om pappa i Rö församlingshem

Under vägen berättade Charlotte om Norrtälje och kultur-landskapet däromkring. Staden, grundad 1622 av Gustaf II Adolf, spelade en viktig roll för en viktig regelbunden kontakt med Finland så länge våra länder hörde ihop.

Nästa tema var Heliga Birgitta, som enligt vissa forskare (och Charlotte) 1303 föddes på Finsta gård. Där hade landstinget fram till 2002 en lantbruksskola, som numera fått ge plats åt radhus och hyreshus.

Vi fick därefter sitta ned i Skederids kyrka, en lite udda gråstenskyrka uppförd av Birgittas far Birger Persson före 1300. Fadern hade också haft kungens uppdrag att samla, och nedteckna de lagar som gällde i olika delar av Uppland. 1296 blev han klar med Upplands-lagen, den lag som på den tiden tydligast talade för jämställdhet.

Birgitta blev tidigt gift och fick åtta barn med Ulf Gudmarsson på Ulvåsa. Vid sidan av att vara åldfru på Ulvåsa var Birgitta också vår medeltids största författare med sina 700 uppen-barelser. Sedan hon i en sådan fått i uppdrag av Jungfru Maria att instifta en klosterorden reste hon till Rom för att få klosterprivilegier av påven, som dock nu befann sig i Avignon. Typiskt för den viljestarka Birgitta väntade hon nu ut påven tills han kom tillbaka till Rom. Efter en ny uppenbarelse företog hon en äventyrlig färd till Palestina, varefter hon återvände till Rom, där hon dog vid 70 års ålder. Hennes döda kropp fördes 1374 till Vadstena till att vila i det kloster som stiftats av henne .Helgonförklarad blev Birgitta 1391 och därefter började pilgrimer vallfärda till den ursprungligen mycket lilla kyrkan i Skederid. Kyrkan fick byggas ut för att ta emot alla besök, något som sedan upphörde med reformationen, som i lag förbjöd tillbedjan av helgon.

På vår sista anhalt, Rö församlingshem, var det skönt att få sätta sig till bords för eftermiddagskaffe med gott hembakt av familjen Brusewitz. Nu berättade Charlotte och visade teckningar av sin pappa konstnären och författaren Gunnar Brusewitz. Denne föddes 1924 på - Birgittadagen! Med ett stort intresse för djur var det på Skansen han lärde sig teckna. 1947 blev han reportagetecknare på Stockholms-Tidningen med t.ex. vid rättegångar och teaterföreställningar. Han hade stor glädje av att arbeta tillsammans med ST:s chefredaktör, ”den siste gustavianen” Gustaf Näsström. Mindre lustigt var kanske det gemensamma smeknamn de två fick – Näsbrus...

Brusewitz arbetade alltid i bara blyerts och tusch och dök i bästa Hitchcockstil ibland upp med självporträtt i teckningar av folksamlingar. I hans mycket stora produktion ingick också ett antal böcker. Han fick bl.a. utlopp för sitt stora intresse för Linné genom att illustrera ett antal landskapsresor. Ett annat uppdrag blev att illustrera Almqvist och Wiksells klassiska almanacka. På 60-talet filmade han tillsammans med Björn Gillberg.

Att teckna beskrev Gunnar Brusewitz som ”att lära sig se”.

Vid penna och tangenter: Bertil Bucht