​

Svamp – ätlig eller giftig?

Medlemsmöte 12 september

I Nackaringen började hösten i matens tecken – först kräftskivan den 9 september och sedan den 12:e med svamp. Experten Åke Strid samlade  oss först kring ett antal fynd från den gångna helgens exkursioner i skogen. Han visade pedagogiskt på karaktäristika hos de olika svamparna och svarade på intresserade frågor.

Bland lärdomarna från Åke fanns ett antal tumregler: Röda svampar bör undvikas. Mycket få soppar är giftiga med gallsoppen som ett otrevligt undantag. Kremlor säger ”plpp”, när man bryter dem. De är ätliga om ock ibland skarpa i smaken. Av riskorna är blodriskan den enda som har ett matvärde. Den enda giftiga riskan är Lakritsriskan.

 

​

I ett vackert bildspel fick vi sedan tillfälle att lära mer. Totalt finns i världen minst 100 000 svampsorter. I Sverige har vi 10 000, av vilka 5 000 är stora nog att ha i handen. Och av dessa är det i sin tur 100 som är ätliga.

 

​

En riktig dyrgrip är Goliatmusseronen eller Tallsvamp som plockas och köps upp i Norrland för att sedan gå på export till Japan. Japanernas höga uppskattning av den  hänger samman med vad som i Wikipedia diskret betecknas som ”ett antal nyttiga välgörande hälsoegenskaper”.

Den traditionella värstingen, som man lär sig redan i sagoböckerna – flugsvampen – har ett antal skepnader. Vid sidan av den vanliga röda finns bl.a. den Vita och den Lömska med sin olivgröna hatt. Giftigast är Panterflugsvampen. Samtidigt är inte alla flugsvampar giftiga. Nere i  sydligare delar av Europa ses Kejsarflugsvampen som en av de bästa matsvamparna. Sitt namn har flugsvampen fått av att den använts för att ta död på just flugor, vägglöss och andra obehagliga insekter. Dessa dog, när man lade svampen i mjölk.

En rysare i klass med flugsvampen är Taggig giftspindelskivling, som är förrädisk på det sättet att den slår mot njurarna först flera dagar efter det att man ätit den...

Det var en välfylld svampkorg den kunnige Åke försåg oss med i både ord och bild. Och nog tyckte vi oss efteråt lite kunnigare än Linné, som pessimistiskt konstaterade att ”Ingenstans är naturen mer föränderlig än hos svamparna, så att vi ingenstans lättare kan ta fel. Det är därför endast få svampar som kan examineras och artbestämmas i denna mängd av tvivel”.

Nedtecknat av Bertil Bucht