Ansvarig utgivare: Richard Olsson

Bageribacken 4, 13171 Nacka

 

 

Det ska fan vara teaterdirektör!

 

Sedan oktober hade inletts med en allmänt uppskattad Islandsresa för 34 Nackaringare samlades måndagen den 12:e  ett 50-tal medlemmar för att lyssna till Nackabon, skådespelaren, regissören och filmöversättaren Lars Edström.

 

Lars började med att beskriva sin dubbelsidiga utbildning till både skådespelare och regissör. Han beskrev livfullt hur han som ung teaterelev tidigt kom till Kungliga Dramatiska Teatern för att få se de stora elefanterna dansa, t.ex. Lars Hanson och Irma Christenson. Till den förre fick han en lördag köpa ut en whisky för att hjälpa denne att klara självkritiken över helgen...

 

Eftersom Lars mellan 1979 och 1992 blev Stadsteaterns hittills längst sittande teaterchef, kom mycket att handla om denna uppstickare i Stockholms kulturliv. I slutet av 50-taler hade finansborgarrådet Hjalmar Mehr avsatt 80 miljoner, en för den tiden bastant summa, för en stadsteater i Stockholm. Planerna var storvulna, 1 300 platser och placerat i kvarteret Överkikaren vid Södermalmstorg med härlig utsikt över Riddarfjärden. Av olika skäl sköts byggplanerna upp och det blev i Folkets Hus som Stadsteatern hade sin första premiär i oktober 1960 och med Lars Levi Laestadius som chef. Tanken vara att med Stadsteatern som bas bygga ett antal kretsteatrar ute i förorterna. Redan från början vållade teatern politisk strid, eftersom man från borgerligt håll misstänkte att placeringen i Folkets Hus var till för att hjälpa upp dettas dåliga ekonomi. Även Stadsteatern själv drogs länge med svaga finanser och fick kämpa för en självständig plats i stadens kulturliv.

 

Lars kom 1961 till Stadsteatern med dess mycket stora scen. Han beskrev hur denna krävde starka utspel och ett direkt tilltal med god diktion till publiken. Detta ser Lars än i dag som ett egendrag hos just Stadsteatern, vars scen ju inte heller i dagens Kulturhus är av det mindre slaget.

 

Stadsteaterns första succé kom småningom i och med Lysistrate. Efter några mellanår, 1965-69 med Frank Sundström, utnämndes mycket överraskande 1969 Viveca Bandler till ny chef.

Hon lyckades ta vara på den stora scenen och fick fram ett antal succéer med breda, berättande texter och med det fokus på kollektivet som var resultatet av 1968. Mest typisk var uppsättningen av Jean Genets Skärmarna, en över fem timmar lång föreställning, som också kunde ses i två omgångar. Bl.a. detta mastodontverk fick Lars att engagera sig fackligt, sedan övertidskrav av ekonomidirektören bemötts med svaret ”OK, men vi har inte ens råd med någon som kan räkna ut ersättningen”...

 

Lars blev 1973 Stadsteaterns chef. Han blev nu djupt engagerad i den flytt som 1990 skulle göras till Kulturhuset, sedan detta tjänat färdigt som alternativ lokal för Riksdagen under renoveringen av dess eget hus. En stor del av Kulturhuset skulle nu anpassas till teater. Lars och hans folk hade nu att ta hänsyn till att dramatisk teater inte fungerar med ögonkontakt, om avståndet till sista bänk är större än 25 meter. Lars engagemang ledde, som han uttryckte det, till viss påfrestning hos Fastighetskontorets personal...

 

Vid pennan: Bertil Bucht