Ansvarig utgivare: Richard Olsson

Bageribacken 4, 13171 Nacka

 

Allan Edwall rakt in i hjärtat

 

Kombinationen trubaduren Hasse Lind och folkpoeten och musikern Allan Edwall hade redan veckan före lett till lapp på luckan i Församlingssalen måndagen den 9 november  Det var bara tack vare några frånfall som några oanmälda hade turen att få komma in. Hasse Lind har varit på gång länge, men det var först nu Marianne Blomberg likt Gert Fylking kunde säga ”Äntligen” och välkomna Hasse att ge sina tolkningar av de edwallska klurerierna.

 

Hasse började med att framföra En Rektig Kär med de så surjämtska raderna ”Då är fäll inte jag den rektiga för dig som är så lat utav mig och så jämmerlig?”

 

”Livet är som vatten” har Allan Edwall sagt, och en av hans mer kända sånger är Den lilla bäcken, som skildrar hur livet förrinner alltifrån ”Jag var ett barn med klara, ljuva sinnen och på mitt väsen solen lyste ned” till den vuxne mannens ”Min tro är klen och klokenskapen ringa och allt är början, mitt oppi och slut”.

 

Hasse berättade sedan hur han en gång kom över fem obrukbara skolorglar. Hans plan var att  ”slakta” en för att renovera de andra och sälja dem mot bra betalning. Efter småningom elva år bestämde han sig äntligen för att göra av med den sista och acceptera sensmoralen Att Inte Samla På Prylar. Samma sensmoral  tonade fram till dragspel i sången Far: ”I testamentet ska det stå: Ditt liv är till för att leva på och ära kan du aldrig få och inte några pengar” Men en sten från Vesuvius för 40 år sedan har Hasse kvar...

 

Modern – och alla andras mödrar – hyllade Edwall i Mor dansar. ”I en nött o´ sliten gammal yllekofta dansar det en dam i huset där vi bor.  Hon e lycklig tror jag för hon skrattar ofta denna äldre dam som är min mor”.

 

I visan För ingenting – för kärleks skull risar samhällskritikern Edwall ”blaskor att bläddra i från direktör Åkerlund, svenska vapen ifrån Bofors och landsmän som går i Schweiz med glada flin, men snattar Svensson en inlagd sill ...” Ett liknande anslag finns i Kalle Skum som ”bor i hus med arton rum, två dollargrin, ekonomin är byggd på heroin”. Och samma sam-hällssatir går igen i Årstider, som så förrädiskt börjar med att ”Nu är den sköna sommaren här Med lust och fägring stor. Och bruna ben och tunna skor” och ”På skorstenspipans högsta topp Har sädesärlan byggt sitt bo. Allt andas frid och ro” men – ”vår fabriks direktör Går det strålande för. Han tog kosingen med sig Och stack, som dom gör  Från en tyngande skatt”. På hösten drar chefsingenjören på statliga bidrag söderöver och kvar till vintern är vi, som ”färdas på en gammal spark. Först biten till förmedlingen  Och sedan åter hem igen. Med samma avslag som förut”. Föga tröst då att fabrikens kamrer får sitta inne för sifferfiffel. ”Sen kommer vårens sköna tid  Som vi har väntat på”, men också med att ”fabriken, som utsikten länge skämt, Och där möda och slit Luktar svett, blod och skit, den Tar man bort med en dos dynamit”.

 

Många var vi som kände igen den lite vemodiga Visst är det bätter men int' är det bra om hur "Ungdomens dagar var ävlan och strid. Sen kommer ålderns och mognadens tid. Gamlingar sitter och minns hur det va." Och, om vi någonsin känt oss som gamlingar, så kände vi det allt mindre vartefter vi lyssnade på Hasse Lind!

 

Vid penna och tangenter: Bertil Bucht